När missbruket smyger sig på - jag, Therese Lindgren och många fler

Bild: Privat, Expressen, The Irish Times

Klockan har precis slagit 00.00 och 2019 blev nu 2020.
Jag står hemma hos min bonusfamilj med ett glas champagne i handen och skriker
”2020 SKA BLI MITT ÅR”.
Tänk om jag vetat att det var min sista nyårsafton onykter, tänk om jag vetat att det som 2020 skulle komma att erbjuda mig, i slutändan skulle stärka mig som person.
Men nu visste jag inte det, det enda jag visste var att 2020 skulle bli ett år jag sent skulle glömma.


Nå sitt djup

Vi alla har någon gång i livet gått igenom en kris, bestigit berg för att nå våra mål, och kämpat till tusen procent för att må bra.
De flesta som befinner sig i psykisk ohälsa, depression, eller annat dåligt mående, tror inte att det någonsin kommer att komma en lösning.
Jag trodde verkligen inte det när jag korkade upp en vinflaska för att kunna ta mig ett glas innan jag skulle iväg på ett möte.
Oavsett vad som grundar sig i ett missbruk, en psykisk ohälsa eller depression, finns det en gemensam sak som är riktigt bra.
Att nå sitt djup.
Många är rädda och många ser ingen återvändo.
Men de flesta kan, genom att nå sitt djup, sakta men säkert börja klättra upp till ytan igen.
Dom kan sakta men säkert börja se ett ljus, en mening, en framtid.


När insikten slår till

Hösten 2020 sitter jag på mitt första behandlingsmöte. Det är här vi ska lägga grunden för ett liv som nykter. Det är här som jag börjar se en framtid, ett ljus och en mening med allt som sker.
Men samtidigt får jag en insikt, en insikt om hur jag behandlat folk runt om mig, men framförallt en insikt om hur dåligt jag behandlat mig själv.
Men en person i ett dåligt mående blir som förblindad av den smärta man känner.
Man ser inte hur dåligt man påverkar folk i sin närhet, man förstår inte hur den där lilla ölen kan förstöra och fördärva så mycket. För mig var det ju bara en öl.
När insikten väl slår till, vandrar en bris av ångest och sorg. Ångest över hur mitt missbruk påverkat andra och sorgen i känslan av misslyckande som man känner.
För att inte kunna dricka som andra är väl ett misslyckande?


Kan ett misslyckande vara en framgång?

Vi människor har alltid och kommer alltid att vara olika. Vissa gillar rosa, andra blått. Vissa gillar pop, andra rock. Vissa kan dricka alkohol, andra inte.
Men vi ska inte låta våra olikheter avgöra huruvida lyckade eller misslyckade vi är.
Ett misslyckande kan vara början på framgång.
Visst, jag medger att jag än idag känner mig misslyckad över att inte kunna ta ett glas vin till maten som alla andra, men i det stora hela har det varit min framgång.
Det har gett mig en ny syn på livet.
Sätt inte i halsen nu, men man kan ha roligt utan alkohol. Man gå på fest utan att dricka. Man behöver inte ta en öl till maten.
Det går lika bra ändå, om inte ännu bättre.
För det är ju inte ofta man hör folk säga
”Usch vad nykter jag var igår. Jag mår så dåligt idag.”


Vi styrs av fördomar

När jag ikväll läser om Therese Lindgrens bekännelse kring sin relation till alkohol, så blir jag inte förvånad.
För missbruks problem finns överallt.
Likaså depressioner och psykisk ohälsa.
Därför skall vi aldrig döma folk.
Vi skall aldrig förutse att en alkoholist är en hemlös person med dålig hygien.
Vi skall aldrig sänka oss till en sådan låg nivå att våra fördomar kring hur samhället stämplar folk med missbruksproblem, ger oss rätten att avgöra vem som har alkoholproblem eller inte.
När Therese skriver på sin instagram att
”Jag drack varenda dag, det första jag gjorde när jag vaknade. Hela dagarna” känner jag en stark doft av mod och insikt.
Insikten och erkännandet kring sitt missbruk som Therese har gentemot sig själv, och modet av att våga dela med sig.


Förändringen gör vi tillsammans

Therese, du står inte ensam.
Vi är fler som sitter på en historia om hur missbruket påverkat oss.
Men vi är ännu fler som kan hjälpa samhället att ändra synen på personer med missbruksproblem.
Jag är därför tacksam över att du Therese, valt att dela med dig om din berättelse.
Det är därför jag valt att dela med mig om min berättelse.
För det är genom våra berättelser och erfarenheter vi kan vara med att göra en förändring.
Tillsammans för ett öppnare samhälle.

Kramar från Dahlle

Gillar